Barn som bits 3 är

Tack så otroligt mycket för det sista du skrev, det gick rakt in i hjärtat. Jag har sedan det hände haft så otroligt dåligt samvete och med det katastroftankar. Ganska urlöjliga tankar i stil med "hen är traumatiserad" "jag borde anmäla mig själv för barnmisshandel". Du har helt rätt, varför försöker jag vara lugn?

Bita & knuffas

Det måste vara förvirrande för barnet när jag säger helt lugnt att "det gör ont på mamma", rösten, känslorna och kroppsspråket uttrycker helt olila saker.. Bra att tänka på. Angående att jag stängde in barnet i hens rum, se gärna mitt svar ovan. Och återigen, TACK!! Klicka för att se mer Bra att det gick rakt in i hjärtat.

”Min son river och biter mig”

Det var meningen! För så är det ju. Alla föräldrar gör fel och misstag. Vi är ju mänskliga! Det viktiga är vad man gör och känner efteråt. En förälder som inte ser sina egna fel och brister är de som på riktigt traumatiserar sina barn. Inte de som inser och som gör vad de kan för att förhindra att det någonsin händer igen. Det är bättre att lämna barnet en kort stund än att sinnet rinner över och man verkligen gör något man för alltid kommer ångra.

Mycket bättre!

3,5-åring som bits?

Det som blir fel är om man alltid lämnar sitt barn när hen är arg eller ledsen. Blir vi lämnade ofta vid specifika tillfällen så lär vi oss att det inte är ett önskat beteende och trycker ner känslorna istället. Jämför med normaliseringsprocessen i ett osunt förhållande. Det fungerar likadant där. Då kan vi prata om traumatiserade barn! Att lämna sitt barn en gång för att man känner att man inte längre behärskar situationen tror jag däremot inte lämnar några som helst spår.

Bebis biter mamma Ett barn kan göra fel när hen bits, men ska inte behöva höra att hen är dum eller dålig.

Mitt barn biter mig Barn mellan 18 månader och 3 år har en tendens att bitas.

Mitt barn slår och biter mig Hur du hanterar barn som slår och biter.

Det är när det sker ofta eller till och med varje gång barnet uttrycker sina känslor dvs. Det är jättevanligt att föräldrar inte visar sina känslor för barnet så du är verkligen inte ensam. Jag har ofta funderat på om det är våran egen rädsla för ilska och ledsenhet som spelar in där. Få människor skulle ju stoppa sig själva ifrån att skratta eller le. Glädje känns inte lika "farligt" som ilska och ledsenhet och känns mer okej att visa.

Så hanterar du trots på RÄTT sätt - och slipper bli galen själv (!!) på kuppen

Det är synd att det är så och känner man så så får man öva på att visa hur man känner och tillåta sig att känna som man gör så att man sedan kan ge sitt barn sätt att hantera känslorna på. För det är bättre för alla att visa vad man känner på ett bra sätt. Då har barnet en ärlig chans att läsa sin förälder och föräldern slipper explodera i frustration och ilska för att barnet inte känner av gränserna för när föräldern blir arg eller ledsen.

Ett barn lär sig ju av sina föräldrar och om föräldern hanterar sina känslor på ett sunt sätt själv så kan hen också guida sitt barn så att även barnet lär sig hantera sina känslor på ett sunt sätt. En förälder som inte kan eller vill visa sina känslor själv kan omöjligt lära ut ett sunt sätt att uttrycka känslor heller. För vi vill väl alla att våra barn ska kunna identifiera och ta hand om sina känslor och att de vågar visa vad de känner.